Lom-hört 21

Ordföranden har ordet... (Av Ove Arnoldsson)

Under den gångna sommaren fick jag uppleva glädjen att storlomsparet i en av ”mina” sjöar lyckades med häckningen för första gången på åtminstone 15 år. Ett lombo som dränkts av stigande vattenstånd vid två tillfällen under 1990-talet har varit det närmaste en fullbordad häckning i sjön. Jag hade givit upp hoppet om att en lyckad häckning någonsin skulle komma till stånd. Så efter åtminstone 15 års negativt resultat inträffade denna sommar ett mirakel. En markägare ringer och meddelar att han sett ett storlomspar med två ungar. Kunde detta verkligen vara sant? Jo mycket riktigt, uppgifterna stämde. Ungarna var bara veckogamla. Skulle de klara sig? Måtte åtminstone en uppnå vuxen ålder. Så efter alla dessa år fick jag möjlighet att följa lomparet med sina två ungar hela sommaren. Båda ungarna blev stora och duktiga. De lärde sig dyka och fiska och uppnådde så småningom samma storlek som sina föräldrar. Endast dräkten avslöjade att det var frågan om unga storlommar. Därför, ge aldrig upp hoppet lämna även in negativa lomrapporter. Nästa år kanske miraklet händer i din sjö.

Föreningen kommer att trycka upp 2000 nya och omarbetade exemplar av broschyren ”Var Rädd Om Lommen”. Vi har delat ut närmare 3000 exemplar och nu finns bara ett mindre antal finns kvar. Den nya broschyren kommer att dateras upp med bl.a. nya bilder som visar lommarna i sina olika dräkter. Bilderna kommer från Lars Jonssons bok ”Lommar”.

Under vintern och våren erbjöd föreningen landets länsstyrelser att fungera som remissinstans vid beslut om vilka vatten man där eventuellt skall tillåta vattenskoterkörning, och vi fick in ett 10-tal förfrågningar. Tyvärr öppnades en känd storlomssjö upp för skoterkörning i norra Sverige, och i det här fallet hade Lomföreningen inte blivit tillfrågad. Tillsammans med SOF har vi överklagat beslutet.

Vi har nu i slutet av november stämt av läget vad gäller årets lom-rapportering. Hittills har ungefär hälften så många rapporter inkommit jämfört med förra året. Vi vill passa på att tacka alla som rapporterat samtidigt som vi hoppas mycket på att det ska komma in många fler rapporter.

Sista helgen i augusti deltog vi vid Bivråkens Dag i Falsterbo.

Årets lominventeringar – sänd in dina rapporter!

Med höstnumret av LOM-Hört kommer också den årligen upprepade PÅMINNELSEN om att sända in inventeringsresultaten från 2005 – den 12:e säsongen sedan verksamheten i Projekt LOM startade 1994.

Liksom tidigare år vill vi också påminna om vikten att också skicka in "negativa" rapporter, dvs. närvaro av stationära par under våren och försommaren på en lämplig häckningsplats utan att lommarna gått till häckning eller har fått några ungar, liksom om lommarna helt har uteblivit i en sjö eller tjärn där de normalt brukar uppträda. Vi har ibland mött den missuppfattningen att denna information inte är av något större värde, men förhållandet är snarare det motsatta – om vi får en överrepresentation av rapporter om lyckade häckningar medan "negativa" rapporter utelämnats, så leder detta till en felvisande och kanske mer optimistisk bild vad gäller lommarnas häckning.

Liksom tidigare skickas rapporterna till Mats Eriksson (Tommered 6483, 437 92 Lindome; mke.eriksson@swipnet.se). Om Du redan har skickat in årets rapporter utan att ha fått en bekräftelse via e-post eller "postverkspost" – hör av Dig till Mats. Och det går naturligtvis bra att också skicka in rapporter som till äventyrs blivit liggande sedan tidigare år.

Till Dig som rapporterar via SVALAN – meddela gärna detta till Mats Eriksson, mke.eriksson@swipnet.se eller telefon 031-94 87 91, för avstämning och så att vi inte missar att notera Dig som medlem för 2006.

Mats Eriksson

Ännu en lyckad naturdag vid Fegen

För andra året medverkade föreningen vid en naturdag vid sjön Fegen, söndagen den 22 maj. På altanen till serveringen vid Backa Log på sjöns västra strand kunde vi med hjälp av tubkikaren spana in och förevisa både en ruvande storlom på en ö strax utanför och ett fiskgjusebo. Redan någon vecka senare kunde Christina Andersson, som är innehavare av serveringen, meddela att storlomsparet hade kläckt. Därefter kunde man se paret med ungen under större delen av sommaren.

Mats Eriksson

Ernst Schüz – en LOM-legendariker

Trots att storlommens är en ganska vanlig fågel och att det dessutom är en av de fåtaliga fågelarter där vi, tillsammans med Finland och Norge har ett internationellt (eller åtminstone europeiskt) ansvar, så finns det i stort sett nästan ingen aktuell information om storlommens flyttning och överlevnad. Det är en allmänt spridd uppfattning att de skandinaviska storlommarna i stor utsträckning flyttar mot sydost, till Svarta Havet och de östra delarna av Medelhavet, och dessa uppgifter sprids rutinmässigt i handböcker m.m. utan att man kanske reflekterar varifrån de kommer.

Under åren mellan första och andra världskriget bedrevs en omfattande ringmärkning av fåglar vid Rositten i dåvarande Ostpreussen som på den tiden tillhörde Tyskland. Från 1921 fram till dess att fågelstationen övergavs 1942 arbetade Ernst Schüz med ringmärkning där. Han noterade också att storlommar i stort antal rastade i det sydöstra hörnet av Östersjön under senvintern och tidig vår. De traditionella redskap som man använder sig av vid ringmärkning är ju knappast användbara för fångst av storlommar men Ernst Schüz hade lagt märke till att traktens fiskare ofta fick storlommar som bifångster i sina nät och att de dessutom ofta levde när de fångades in. Så man kom överens om att fågelstationens personal kunde ta tillvara de fångade storlommarna, ringmärka dem och sedan släppa dem fria igen.

I en serie uppsatser, från 1929 och framåt, beskrev Ernst Schüz resultaten av ringmärkningarna. Så småningom kunde man bland annat klarlägga storlommens ögleflyttning. Från övervintringsområdena i Svarta Havet och östra Medelhavet flyger storlommarna den kortaste sträckan över land till det sydöstra hörnet av Östersjön, dvs. ungefär samman väg som vikingarna än gång i tiden släpade sina skepp landvägen mellan Östersjön och Svarta Havet. I Östersjön avvaktar storlommarna isläget längre norröver och senare under våren sprider de sig till häckningsplatser som sträcker sig från Sverige, Norge och Finland österut till floden Lena i Sibirien. Returflyttningen under hösten går för de ryska storlommarnas del emellertid "raken vägen" från häcknigs- till övervintringsområdena.

Storlommarna öster om floden Lena övervintrar i Stilla Havet, och de brukar för övrigt räknas till underarten Gavia arctica virgidularis, som skiljer sig från "våra" storlommar, G. a. arctica, genom att de är något större, speciellt vad gäller näbb och fötter, och att de har en mer grönsvart nyans på häckningsdräktens svarta halsfläck.

Ernst Schüz överlevde andra världskriget med åtskilliga år, och 1974 publicerade han ett sammanfattande arbete om sina storlomsmärkningar (som för övrigt publicerades i Ornis Fennica). Där framgår bland annat att återfynd av storlommar som ringmärktes vid Rositten under slutet av 1930-talet gjordes ända fram till början av 1960-talet, upptill 25 år efter märkningstillfället – alltså ännu en indikation på lommarna är långlivade fåglar.

Vid ett besök i Litauen för några år sedan fick jag veta att man återigen ringmärker fåglar vid Rositten, och i dag har fågelstationen det ryska namnet Rybatchij (Rybachy).

Mats Eriksson

Vitnäbbade islommen – en svensk fågelart

Vitnäbbade islommen är den mest storvuxna men också den minst kända av världens fem lomarter. Den särskiljdes som en egen art först 1859. Troligen är det även rent evolutionsbiologiskt en ganska "ny" art. Man tror att den härstammar från ett bestånd av svartnäbbad islom som isolerats över ett antal generationer i samband med den senaste nedisningen.

Det latinska namnet är Gavia adamsii, och arten är monotypisk, dvs. man särskiljer inga underarter. Artnamnet adamsii syftar på Edward Adams (1824-1856) som var kirurg med tjänstgöring i den brittiska flottan. Han deltog under sin korta levnad i expeditioner både till arktiska och tropiska områden. Det var den engelska naturvetaren George Robert Gray (1808-1872), som beskrev vitnäbbade islommen som en separat art under namnet Colymbus adamsii, med en fågel som Edward Adams samlade in under en expedition till Berings sund som typexemplar. Gray arbetade i över 40 års tid vid British Museum och deltog i flera vetenskapliga expeditioner.

Vi vet att den vitnäbbade är den mest sällsynta av lommarna, men bedömningarna av antalet par är osäkra. Världspopulationen kan uppskattas till 16 000-17 000 par fördelade på ungefär 3 600 par i Alaska, 8 000 par i Kanada och 5 000 par i Ryssland. Tidigare publicerade uppgifter om 5 000-10 000 par enbart i Alaska är "uppblåsta" siffror från inventeringar som gjorts inför oljeprospektering.

Av det ryska beståndet bedöms bara ett fåtal häcka väster om Uralbergen, det kanske kan vara fråga om 100-tal snarare än 1000-tal. De närmaste häckningsplatserna finns på Novaja Zemlja, och tidigare uppgifter om ett fåtal häckande par på Kolahalvön, nära gränsen till Norge, har av ryska zoologer ansetts vara felaktiga. Å andra sidan har antalet vitnäbbade islommar som setts i sötvatten under sommaren i Finnmark i norra Norge ökat under de senaste årtionden, och vid några tillfällen har fåglar med fullbildade ägg fångats i fisknät.

Hursomhelst, de drygt 100-talet vitnäbbade islommar som rapporterats i landet under de senaste åren motsvarar antagligen en avsevärd del av hela den häckande populationen i de europeiska delarna av Ryssland. Från det perspektivet är den vitnäbbade en minst lika "svensk" fågelart som till exempel de olika gäss och vadare som vi räknar in som regelbundet uppträdande arter i vår svenska fågelfauna. Och totalt torde inte många "vitnäbbar" passera "oobserverade" och orapporterade, om man ser till det häckande beståndets låga numerär och räknar in också de fåglar som ses i norska, danska och brittiska vatten under flyttning och under vintern.

Utefter den norska kusten har man också studerat skillnaderna i uppehållsplatser mellan de två islomsarterna. Vitnäbbade islommen ses främst nära land och i fjordarna och ofta över mjukbottnar, medan den svartnäbbade uppträder mera "utomskärs" och över hårdbottnar.

Vitnäbbad islom på 9 språk

Norska: Latin: Tyska:

Gulnbebblom Gavia adamsii Gelbschnabel-eistaucher

Danska: Engelska: Holländska:

Hvidnæbbet lom White-billed diver Geelsnavelduiker

Finska: Franska: Spanska:

Jääkuikka Plongeon á bec blanc Colimbo de Adams

Hämtat från www.club300.se